Mae Isaksson har vid ett antal tillfällen visat prov på total likgiltighet för de människor som drabbas av rovdjur. Detta är bara det senaste i en ganska lång rad uttalanden.

Det är svårt att förstå vilket alternativ hon tycker skulle ha funnits. Varghannen skulle inte ha slutat anfalla får. Några stängsel som skulle kunna hålla honom ute finns det varken pengar eller tid att bygga. Följden skulle ha blivit en lång rad av nya angrepp med döda, skadade och skrämda djur. Med människor som i allt större omfattning inser att det är bättre att låta marken växa igen än att stå ut med oron för nya angrepp och det traumatiska arbetet att utan hjälp av samhället städa upp efter angreppen.

Praktiska erfarenheter visar att ett föräldradjur oftast klarar en kull på egen hand efter att de lämnat första valpstadiet. Sen upprepar hon myten om inaveln. Inavelskoefficienten har varit konstant de senaste 7 åren.

En så kallad bevarandestatus av varg i Sverige är helt beroende av att de människor som lever nära den kan göra så utan att riskera att grunden för tillvaron rycks bort. När en halv fårbesättning faller offer händer just detta.

Mae kommer från en kultur präglad av statskommunism där individen alltid kunde offras för vad de styrande bestämde. Detta synsätt är helt främmande för vår demokratiska kultur där individen sätts i första rummet. Fast i rovdjursfrågan finns åtskilligt av gammal öststatskulturs handlande.

Calle