Miljödepartementet

                                                                                                 103 33  Stockholm

Stiftelsen Skånes Djurpark har tagit del av rubricerade utredning om de nordiska rovdjuren och vill framföra följande synpunkter.

Stiftelsen Skånes Djurpark deltar i ett antal såväl nationella som internationella projekt för bevarandet av utrotningshotade djurarter. Det är både vilda nordiska djurarter och gamla svenska lantraser. Var tar man upp konflikten fäbodbruk och lantraser med skyddade fritt kringströvande rovdjur? Flertalet artprogram samordnas inom Svenska Djurparksföreningen, SDF, och för Europa av EAZA, European Association of Zoos and Aquaria. De gemensamma europeiska bevarandeprogrammen kallas EEP, en förkortning av European Endangered species Program. Inom SDF finns nationella bevarandeprogram för björn, varg, lo, järv, m fl arter varav samtliga finns i Skånes Djurpark. Vårt aktiva deltagande i bevarandearbetet ger oss exklusiva möjligheter och fånga upp och förmedla information kring de stora nordiska rovdjuren.

Skånes Djurpark är i sin helhet en anläggning som är skapad för att lära ut om den nordiska faunan. I Stiftelsens stadgar står att verksamheten skall ha följande ändamål:

§ 1. Ändamål

Stiftelsen har till huvudsakligt ändamål

att  driva och utveckla en djurpark, där de nordiska djuren ska röra sig i möjligaste mån fritt och i sina naturliga omgivningar,

att  hos allmänheten - i synnerhet hos det uppväxande släktet - verka för väckande av ett levande intresse för den svenska faunan och stärkande av kärleken till naturen i allmänhet,

att  i intimt samarbete med ledningen för skolor och andra läroanstalter i möjligaste mån genom demonstrationer och föredrag bidra till åstadkommande av en intressantare och mera stimulerande biologiundervisning

att främja vetenskaplig forskning direkt och indirekt, i den mån så kan ske utan åsidosättande av ovan angivna ändamål

●   Utredningens beskrivning av opinionsläge och problembild överensstämmer inte med det verkliga läget. Till följd av att utgångspunkterna är felaktiga blir förslagen felaktiga.

●   I synnerhet beträffande vargen är förslagen oacceptabla. För att säkerställa ett inflöde av gener från Finland/Ryssland måste vargföryngringar tillåtas inom renskötselområdet. Förslaget att hejda vargstammens tillväxt vid 200 individer är mycket allvarligt.
Är man helt ovetande om problematiken med sjukdomar för vilka vargen är värddjur. Varför har vi ytterst stränga karantänbestämmelser gentemot Finland/Ryssland?
●   Regional förvaltning av stora rovdjur är knappast möjlig. Möjligen kan man börja med björnen för att vinna erfarenhet på området.
Förvaltning där inte lokalbefolkning är involverad kan aldrig få gehör.

●   De regionala rovdjursgruppernas roll får aldrig bli annat än att vara ett diskussionsforum.

De regionala rovdjursgrupperna fyller ingen funktion med central beslutsfattning.
●   Lagstiftning om märkning av skotermattor måste införas. Fällfångst av stora rovdjur måste förbjudas. Fällfångst med korrekta hjälpmedel tar rätt individer.
●   All jakt på stora rovdjur måste till följd av gällande regelverk vara någon form av skydds-jakt, dvs det måste konstateras ett problem, som inte kan lösas på annat sätt än genom jakt. Det viktigaste är att jakten är reglerad, vad den kallas är irrelevant.
●   Att jakthundar dödas av varg i vargrevir kan inte betraktas som problem i lagens mening. Det är hundägaren som bär ansvaret om han släpper sin hund. Finska undersökningar som bekräftas av svenska erfarenheter är att vargen aktivt söker hundar som byte. Har inte staten ansvar för de skador som åsamkas av statens vilt? Vad har du för åsikt när hundarna anfalls och dödas på gårdsplanen?
●   Debatten på rovdjursområdet har blivit snedvriden till följd av att jägarorganisationerna har mycket större resurser än bevarandeorganisationerna. Dessa resurser kommer till stor del från Viltvårdsfonden, som är ett utflöde från det allmänna uppdraget. Detta förhållande är i hög grad otidsenligt och odemokratiskt och bör upphöra. Här håller jag med. Det är i högsta grad odemokratiskt att pengar beslagtas från en intresseorganisation och ges till en motarbetande sådan. Propagandan för rovdjur bör i sin helhet bekostas av förespråkarna.

Inledning

Vi har betydande svårigheter att känna igen den bild som utredningen utmålar av situationen på rovdjursområdet. Även om vi befinner oss i Skåne har vi god kännedom om opinionsläget även utanför vårt närområde, liksom om problembilden. Hela skrivelsen bevisar att detta är ett felaktigt påstående.Utredningen förutsätter att det råder ett utbrett missnöje i landet som helhet och i rovdjurs-områdena i synnerhet med den hittills förda rovdjurspolitiken. I syfte att förbättra den brist på acceptans och förståelse som utredningen tycker sig se lämnas ett antal förslag som, om de genomförs, kan bli ödesdigra för i första hand vargstammen. Missnöjet är utbrett i rovdjursdistrikten. Befolkningen i andra delar börjar sakta förstå vad det innebär att ha varg och björn bland bebyggelse.

Förvisso kan det vid ett ytligt betraktande tyckas som om det finns ett missnöje med rovdjurs-politiken. Men detta intryck får man bara om man om man stödjer sig på rapporter från lokala vargmöten (där deltagarna nästan uteslutande består av jägare), insändare i pressen (där det ur de negativa oftast kan utläsas att undertecknaren är jägare) eller av intervjuer i media med jägare. Vi menar att den bristande acceptans och förståelse som kan finnas till helt över-vägande del finns hos jägarkåren (som är 3 % av Sveriges befolkning) – och bara en del av den. Denna lilla grupp har dock varit mycket duktig på att synas och höras och ge intryck till såväl media som politiker och andra beslutsfattare och – inte minst utredaren – att de är många. Vilka grupper i Sverige omfattar 3 % av befolkningen? Antalet jaktkortslösare är lika med eller större än antalet licensierade fotbollsspelare.

Att opinionsläget är ett helt annat än det som utredningen förutsätter är lätt att konstatera utifrån ett flertal opinionsundersökningar, varav den mest omfattande är Fjällmistra, rapport nr. 10 från år 2005. En viktig fråga löd ”Vem ska få vara med och bestämma hur rovdjuren ska skötas”. Bland svaren kom Naturvårdsverket på första plats med 85 % av svaren i riket som helhet. I alla län utom Jämtland låg också Naturvårdsverket högst och i samtliga län placerade sig bevarandeorganisationerna (Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och WWF) långt före Jägarna. I samtliga kommuner utom fyra fanns majoriteter och oftast stora sådana för de av riksdagen beslutade minimi- och etappmålen. Flera andra opinionsunder-sökningar stödjer denna bild. Det är ett mysterium hur utredningen har kunnat få för sig att acceptans och förståelse behöver ökas. Möjligen om man strävar efter utopin 100 %. Att utelämna väsentlig fakta är att ljuga. Samtliga opinionsundersökningar utförda i rovdjursdistrikt visar på en överväldigande negativ attityd. Låt mig bara referera till en nyligen gjord undersökning i Norge. 80 % var positiva till stora rovdjur i Norge men endast 20 % kunde tänka sig ha dem i sitt närområde. Detaljstudie av Fjällmistra visar på samma sak. När du kommer närmare än 20km blir attityden allt mer negativ.

De förslag som framförs i utredningen kommer inte i någon betydande grad att påverka de rovdjursnegativa inom jägarkollektivet. Det kommer även fortsättningsvis att sägas att ”rovdjurspolitiken har havererat”. Vi är dock övertygade om att det kommer att med tiden växa fram en ökad acceptans hos de grupper där denna idag brister. Alla undersökningar visar att de negativa åsikterna i huvudsak finns inom den äldre generationen och bland lågut-bildade. Rimligen bör båda dessa grupper minska över tiden. De äldre har förmåga till självständigt tänkande. Den massiva propaganda flödet för rovdjur påverkar naturligtvis de utan egen generationserfarenhet. Kenton Carnegie föll offer för denna missuppfattning. Han gav sig ut på en ensam kvällspromenad i ett område med kända aggressiva vargar i förvissningen att dessa var ofarliga för människor.

En av de främsta orsakerna till att det funnits – och delvis finns - negativa känslor gentemot rovdjuren och i synnerhet vargen är att Sverige har varit i det närmaste tomt på rovdjur under drygt 100 år. Den kunskap som tidigare fördes från generation till generation – t.ex. om att vargen inte är farlig – har gått förlorad och måste byggas upp på nytt. Tamdjursägare har inte längre någon anledning att känna avoghet mot rovdjur. Dels sedan jaktlagstiftningen ändrats så att det nu är möjligt att skjuta rovdjur som angriper tamdjur och dels sedan bidrag för rov-djurssäkra stängsel införts. Den gamla erfarenheten sedan sekler är att stora rovdjur i människans närhet är farliga. Ditt påstående om tamdjursägare visar att du inte har ens ett uns av kunskap vad som händer i en besättning vid rovdjursstörning. Observera att rovdjurssäkra stängsel inte är problemfritt. Vid brist på de vanliga bytesdjuren är människans boskap reservprovianten. Det var detta som hände i Indien på 1990-talet. Glöm tramset att vargar angriper extremt fattiga människor.

Länge har jägarorganisationerna gjort sig till tolkar för tamdjursägare, bär- och svamp-plockare samt lokalbefolkningen i stort. Man har framhållit att ”man får inte skydda sina djur”, att ”människor vågar inte gå ut i skogen” (ett försåtligt sätt att säga att rovdjuren är farliga – utan att direkt säga det, för man vet det är fel) samt att människors livskvalitet sjunkit (utan att nämna alla som anser att den har ökat). Detta är lätt genomskådade svepskäl, där de verkliga skälen är att försvara sitt monopol på det jaktbara viltet och möjligheterna att jaga med lös hund. Har du någonsin funderat över att en jägare faktiskt har familj. Hur många människor som bor i glesbygd uppe i rovdjursdistrikten har du samtalat med. Fråga Johnny Smedberg om han tycker björnen är ofarlig. Eller läraren på semester i Valsjöbyn. Efter 100 år av inga offer för rovdjur har vi nu på kort tid haft två dödade och ett betydande antal skadade.

Vargen

Flera av utredningens förslag kommer att på sikt vara förödande för vargstammen.

Man måste hålla i minnet att den skandinaviska vargstammen är extremt inavlad – den har grundats av endast tre vargindivider – och allvarliga tecken på inavelsdepression, dvs nedsatt funktionsduglighet i flera avseenden, har visat sig. Tillförsel av nya gener är en nödvändighet och det brådskar. En av de mest omhuldade myterna. Inavelskoeffecienten har varit konstant de senaste 6-7 åren. Isle Royale befolkades av en dräktig tik. Inavel har aldrig betraktats som en begränsande faktor där. Läs David Mech uttalande i frågan på Färna-konferensen. Våra forskare säger nu att det tar 100-200 år innan man ens vet om det är ett problem.

Därför är vi mycket förvånade över att utredningen inte framför något substantiellt förslag överhuvudtaget i syfte att häva vargstammens genetiska isolering. I första hand måste det beredas möjlighet för vargar att passera genom renskötselområdet för att nå den Mellan-svenska populationen. Enligt riksdagsbeslutet 2001 ska det medges ”enstaka” vargföryng-ringar utanför renskötselns åretruntmarker. Detta är långt ifrån tillräckligt. Ett flertal för-yngringar måste tillåtas för att tjäna som en brygga mellan Finland/Ryssland och Mellan-sverige. Vidare måste vargförekomst tillåtas även inom åretruntmarkerna för renskötsel, eftersom den senaste tidens erfarenheter visar att invandrarna ofta tar den vägen. För att försvåra illegal jakt måste en märkning av snöskotrars drivmattor ske och regler införas som ytterligare begränsar möjligheterna att medföra vapen på snöskoter. Fritt kringströvande rovdjur och icke hägnade tamdjur kan aldrig fungera. Att påstå något annat är medveten lögn.

Utredningens förslag att hejda vargstammens tillväxt – visserligen under begränsad tid – då den uppnått 200 individer är mycket allvarligt och tyder på gravt bristande insikt i problemens omfattning. Utredningen menar att den skandinaviska vargstammen befinner sig nära gynn-sam bevarandestatus när den nått denna nivå och om det sker en invandring av en till två vargar per varggeneration. Detta resonemang förutsätter att vargstammen i utgångsläget är genetiskt frisk, vilket den enligt alla bedömare inte är. Dessutom sker det inte någon invandring, som resulterar i parbildning och valpar. Det har inte skett sedan 1991! Se ovanstående

Vargstammen måste tillåtas växa utöver 200 individer och sprida sig till andra delar av landet. Det senare kommer inledningsvis att leda till viss turbulens, men denna kommer att lägga sig liksom den, enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning, gjort i Ulriksbergsreviret i södra Dalarna där man har haft varg under mycket lång tid (med svenska mått mätt). Skilj mellan acceptans och uppgivenhet mot en övermänsklig statsorganisation. Det är denna vanmakt som är grogrunden för konflikter, hat och i slutändan illegal jakt.

Vi vill gärna erinra om de stora vargförekomster som finns på andra håll i världen utan att betydande problem uppstår. Det bästa exemplet är kanske delstaten Minnesota i USA. Denna delstat är mycket lik Sverige med avseende på naturförhållanden mm. Ytan är hälften av Sveriges liksom invånarantalet. I Minnesota finns över 3 000 vargar. Den främsta skillnaden mellan Sverige och Minnesota är att det alltid funnits varg i Minnesota, om än inte lika många som idag. I Nordamerika avlägsnas löpande problemindivider. Befolkningen i Nordamerika är dessutom oftast beväpnad och vet att skydda sig.

Regional förvaltning

Vi är mycket oroade över utredningens förslag om regional förvaltning av rovdjursstammarna och menar detta kommer att bli en synnerligen besvärlig uppgift för länsstyrelserna. För att kunna stå emot den högljudda och stundtals aggressiva opinionen från en liten skara personer krävs ett betydande mått av integritet och inre styrka. Erfarenheterna av hur flera länsstyrelser har agerat i samband med skyddsjaktsansökningar och i andra sammanhang talar ett dystert språk. I första hand gäller detta varg och lodjur. Den turbulens på rovdjursområdet som i viss mån finns idag kommer inte att minska av att förvaltningen regionaliseras. En stor risk är att det blir tvärtom. Har du funderad över om ”högljuddhet” kan ha en koppling till graden av problem man har?

Vi ställer oss inte helt avvisande till att låta länsstyrelserna ta hand om viss del av björnför-valtningen, dels eftersom denna är mindre kontroversiell och dels för att björnstammen har sådan storlek. En försöksverksamhet med björn vore därför tänkbar. När erfarenhet vunnits av denna kan man möjligen gå vidare med lodjur, men en förutsättning är att riksdagens minimimål har uppnåtts. Vi har idag tappat kontrollen av björnstammen. Det är då helt naturligt att Naturvårdsverket vill lämna ifrån sig ansvaret. Vad gäller lodjuren begränsas de idag av tillgången på främst rådjur. En 90 % minskning av rådjurstammen vilket hänt på flera platser leder till att lodjuren svälter ihjäl.

Det finns nästan inga exempel i världen på att rovdjursförvaltning lagts på så låg nivå som länsstyrelser eller motsvarande. I USA har den federala regeringen ända till för ett år sedan haft ansvaret för vargförvaltningen. Nu har vissa delstater (bl.a. Minnesota med över 3 000 vargar) under en försöksperiod fått ta ansvaret. Detta är jämförbart med att vargförvaltningen skulle ha legat på EU-nivå och nu föras ner på svensk nivå.

Som en följd av riksdagens beslut 2001 tillsattes regionala rovdjursgrupper i flertalet län med rovdjursförekomst. Dessa har fungerat som diskussionsfora, vilket har varit bra. Vi vill dock understryka att de under inga omständigheter får ges en beslutande roll eller ens en rådgivande roll. Sammansättningen av de regionala rovdjursgrupperna har kommit att domineras av jägare. Även om jägarorganisationerna bara haft två representanter så har representanterna för en stor del av övriga intressen (LRF, kommuner, polisen, etc) också varit jägare. Undertecknad, som har en plats i länets regionala rovdjursgrupp har egen erfarenhet av att dessa personer ofta uttalar sig även i sin egenskap av jägare och inte bara i egenskap av representanter för den organisation som har tillsatt dem. Detta är det främsta skälet till att rovdjursgrupperna inte får ges beslutanderätt. Problemet är just det att jägare inte är en grupp människor med jakten som enda sysselsättning. De är djurhållare, familjefädrar med småbarn osv. Däremot är det som jägare de har kunskapen om hur mycket djur som finns i markerna.

Jakt

Utredningen vill öppna upp för licensjakt på våra stora rovdjur. Vi menar att detta dels är klart olämpligt, dels inte står i överensstämmelse med gällande regelverk. Ett otidsenligt regelverk kan och bör ändras

.Riksdagen beslutade år 2001 om miniminivåer och etappmål. Björnen har passerat minimi-nivån, men i övrigt ligger populationerna under de av riksdagen beslutade målen. Trots detta medges redan idag en omfattande jakt. Björnstammen är tre ggr så stor. Vargstammen har de facto uppnått målet. Lodjursstammen begränsas idag av bristen på byte norr om sjöarna. Järvstammen har en särställning. Vi har bundit os för en viss stam för ett rovdjur som inte längre har naturligt byte i tillräcklig omfattning. Järven i Skandinavien lever i huvudsak på tamren och utegångsfår.

Lodjursstammen låg tidigare över minimimålet men har, främst genom beviljad jakt, kommit att understiga detta. Lögn. Den lilla jakten påverkar inte lodjursstammen. Det är bristen på byte som är orsaken till nedgången.

Enligt riksdagsbeslutet skulle ingen decimering av lostammen i ren-skötselområdet få ske innan motsvarande ökning konstaterats utanför detta. Trots det har det årligen beviljats jakt, inte bara i renskötselområdet utan även utanför detsamma.

På senare tid har åtskilliga skyddsjaktsbeslut fattats på varg. Detta trots att angreppen på tam-djur har varit av blygsam omfattning. Besluten har i många fall till betydande del fattats på grund av att jakthundar dödats av vargar. Vi menar att skyddsjaktsbeslut på varg – åtminstone så längs stammen är så sårbar som idag – inte får grundas på att jakthundar dödats. Om en jägare släpper sin hund i ett känt vargrevir – isynnerhet om det sker utan pingla eller utan att hunden har gjorts vargren – gör det på egen risk. Hur gör man en sällskapshund på tomten vargren? Finska undersökningar har spårat vargangrepp på jakthundar. Angreppet startar oftast från mycket långt håll. När en varg skadsköts i Norra Värmland i höstas vägrade samtliga av jaktlagets hundar att följa spåret. 

Utredningen menar att undantagsreglerna i Habitatdirektivets 16.1 e) medger jakt i förvaltnings-syfte. Detta är en feltolkning av reglerna, som också återfinns i Bernkonventionen och i svensk jaktlagstiftning. Ett övergripande rekvisit för att jakt ska kunna medges är att det inte finns någon ”annan lösning” (underförstått: än jakt). För att jakt ska kunna medges måste alltså ett problem konstateras, andra lösningar prövas och först därefter kan jakt beviljas (om även kravet på gynnsam bevarandestatus är uppfyllt). Den jakt på lodjur som de senaste åren har beviljats utanför ren-skötselområdet syftar inte till att lösa något problem och är därför olaglig. Eftersom det finns ett krav på att ett problem ska finnas, kan jakt på stora rovdjur aldrig bli annat än skyddsjakt.

Ett av utredningens argument för jakt är att sådan skulle göra djuren skygga. Med tanke på hur omfattande den illegala jakten är torde det inte behövas mer för att hålla djuren skygga. Den jakt som ska bedrivas i första hand är individer i närheten av människans aktiviteter. Att jaga varg i mellansvensk skogsterräng är ett mycket svårt företag. Besök mig, låna min hund i koppel, kom tillbaka med en bild på en varg och du tjänar 5 000kr.

Vi motsätter oss alla former av fällfångst av stora rovdjur, dels på grund av risken för skador på djuren, dels på grund av risken för illegal jakt. Av den senare anledningen bör även fäll-fångst av räv förbjudas eftersom lodjur lätt går i rävfällor. Fällfångst är effektiv och selektiv. En godkänd fälla ger inga skador. Att hålla nere rävstammen är en förutsättning för en god rådjursstam, lodjurets viktigaste byte.

Illegal jakt

Den illegala jakten på stora rovdjur är av betydande omfattning. Med stor sannolikhet är det dock bara få personer som kan tänka sig att jaga rovdjur illegalt. Dessa torde inte kunna påverkas till ett annat beteende genom att legal jakt beviljas, vilket utredningen förmodar. Det enda sättet att komma till rätta med den illegala jakten är en attitydförändring inom jägarkåren, som skulle innebära att enskilda jägare själva tar avstånd från sina kollegor och inte håller tyst med vad de vet. En sådan attitydförändring kan bara åstadkommas av jägarna själva.

Ökade resurser bör ställas till polisens och åklagarnas förfogande för att förhindra illegal jakt och för att lagföra utövarna.

Har det någon gång hänt att en vän efter en sammankomst trots alkoholförtäring tagit bilen hem. Ringde du då till polisen? Troligen inte trots att du visste att du släppte iväg en potentiell mördare. Jägarkåren tar avstånd från all illegal jakt. Däremot har vi inte polismans befogenhet. Ökade resurser till polis i glesbygd bör användas för att skydda medborgarna. Idag säger man att vill du ha en utryckning till en avlägset belägen plats säg att en varg blivit skjuten. Det finns flera exempel på denna typ av felaktig, människoföraktande prioritering. 

Jägarorganisationernas dominans

Som framgått av det tidigare anförda menar vi att den bristande acceptans och förståelse som trots allt finns är till helt dominerande del koncentrerad till jägarkåren. Jägarorganisationerna har därtill lyckats påverka delar av glesbygdsbefolkningen. Men framför allt har man lyckats få delar av media, politiker och andra beslutsfattare samt rovdjursutredaren att tro att opinionen är väsentligt mer negativ än den verkligen är. Jägarorganisationernas tidskrifter bedriver ofta en mycket osmaklig hetspropaganda mot rovdjuren.
Detta är lögn och illvilligt förtal.

Detta är en följd av de väldiga ekonomiska resurser som årligen tillförs jägarorganisationerna genom Viltvårdsfonden och det allmänna uppdraget. Debatten blir snedvriden genom att bevarandeorganisationerna inte har motsvarande resurser.

Vi förordar att den helt otidsenliga och odemokratiska inrättning som det allmänna uppdraget utgör, avskaffas och att arbetsuppgifterna inom detta överförs på Naturvårdsverket, som sedan i sin tur kan delegera utförandet till olika andra aktörer.

Höör  2008-05-30

Stiftelsen SKÅNES DJURPARK

Staffan Åkeby

Djurparkschef