|
När såväl tillskyndare som motståndare till rovdjur hugger med tvärsäkra påståenden försöker Inga Ängsteg sansa debatten. Hon är chef för statliga Viltskadecenter men också fårbonde och jägare. – Om man nu ska tala om någon som helst farlighet kan man kanske tycka att björn kan vara farligare än varg, säger hon. (Tidningens rubrik ändrades i nätupplagan efter insats av Inga Ängsteg. Calle) (En av flera artiklar senaste dagarna i Svenska Dagbladet.)
Det här var min kommentar.
Ett farligt påstående. (Vargen i Sverige är ofarlid)
Det som dödade Kenton Carnegie var ”vetskapen” om att vargen var ofarlig. Vargarna som dödade honom hade bara någon dag tidigare uppträtt mycket aggressivt mot några av hans kamrater. Men ingen reagerade när han gav sig ut på en ensam kvällspromenad. Det är därför mycket farligt att invagga allmänheten i tron att svenska vargar är av naturen ofarliga. Medan vi i Sverige inte hade några dödsfall efter Gysinge hade Finland ett femtiotal angrepp på främst barn. Vad var det för skillnad mellan de båda länderna? Observera att våra vargar är ättlingar av samma population som Åbovargarna.
Förvaltningen av vargen i bebyggda trakter, vi har ingen vildmark i Sverige, måste ske efter försiktighetsprincipen med ingående kunskap i processen om hur vargen kan utvecklas till människoätare. Många möten med människor är en viktig faktor men inte den allena drivande. Det som driver vargen att söka nya bytesdjur är främst hunger men även instinkt spelar roll. Det är alltså oerhört viktigt att det finns naturliga bytesdjur eller när de tar slut tillgängliga tamdjur. Problemet i Indien berodde till stor del på välbevakad boskap av vuxna skötare.
Alla närgångna orädda vargar måste betraktas som potentiellt farliga. Att ta genetiska hänsyn vid beslut om skyddsjakt på orädda vargar är att spela rysk roulette.
Jag vill inte ha en djupare debatt om hur vargen kom hit men åren kring 1976-90 kom ett antal till Hedmark-Värmland. 4 Identifierades av Ellegren och Uppdrag granskning säger sig ha hittat en femte. Genomgång av Värmlandstidningar åren 1976-82 tyder på minst ett tiotal individer. Då fanns en hårt jagad stam vid finsk-ryska gränsen. Att slå en sexa på en tärning är inte svårt, tio i rad är en helt annan sak.
Vargen blir alltså främst farlig när
1. Bytesdjuren tryter
2. Reservprovianten, tamboskapen, är väl skyddad
3. Människor har invaggats i falsk säkerhet och känner inte igen tecknen på långt gången habituering.
Enstaka individer behöver inte följa mönstret, speciellt om vi har en äldre utstött individ som har svårighet att jaga. Hannen i Jangen-flocken som sköts kunde lätt ha utvecklats åt det hållet.
Det finns ingen forskning i en flocks beteende gentemot människor vad gäller habituering.
Scott Brainerd från Skandulv som talade om incidenter med varg före mitt eget anförande om habituering berättade att Skandulv söker pengar för bättre forskning på området.
Calle Seleborg, Folkaktionen ny Rovdjurspolitik
|