I VÄSTERBOTTENS län har vi under de senaste 15 åren varit förskonade från de problem som vargen fört med sig. Vi har sett, hört och läst om vad som har hänt i de vargtäta områdena i Mellansverige. Men inte förrän nu, när vargen är etablerad i vårt län och vi under det senaste året själva fått se vad några vargar ställer till med, har vi börjat förstå allvaret i problemet. (Jägarorganisationer och SNF med WWF har inte ens börjat förstå problemen)

Västerbottens Folkblad

Den svenska jakten bygger på ett över 100-årigt arbete att vårda våra viltstammar. Jakten och viltvården har haft starkt stöd bland landsortsbefolkningen. Den har gett friskvård och mat från en ekologisk förnyelsebar resurs till stora befolkningsgrupper. Jakten har varit en folkrörelse i glesbygden och starkt bidragit till dess överlevnad när djurhållningen övergår till allt större enheter.

Rovdjursförespråkarna brukar framhålla godsjakter som avarter men det blir nog det enda som blir kvar. Att syssla med viltvård när hela avkastningen äts upp av rovdjur är inte speciellt intressant för gemene man.

Det är intressant att läsa vad SNF skriver om småskalig djurhållning och biologisk mångfald. WWF har också i artiklar belyst problemet. Samtidigt blundar man totalt för att skyddade rovdjur troligen blir spiken i kistan för den djurhållning som är basen för vår varierande natur.

Allt eftersom viltet försvinner kommer jaktintresset att minska och därmed orsaken att vara med i  förbund som inte lyckas lyssna på och driva sina medlemmars intressen.

Calle