Redan 1869 bevisade Charles Darwin när han publicerade "The Origin of Species" att hela basen för forskarnas beräkningar av Minsta Livskraftiga Population inte stämde i den verkliga världen. Trots detta har man lyckats dupera en hel nation med invecklade matematiska formler som självklart aldrig har kunnat bekräftas. Calle

Forskarna med Olof Liberg i spetsen för en mycket framgångsrik kampanj för att få oss att tro att vår expanderande vargstam håller på att dö ut på grund av inavel.

Vid Färna-konferensen 2002 granskades problemställningen noga. Till våra svenska forskares förtret satte Dr David Mech en rejäl påk i hjulet. Hans erfarenheter gav slutsatsen att vargen är mycket okänslig för inavel. De stora kullarna gör att eventuella inavelsdefekter snabbt fasas ut. Den teoretiska forskningen med MVP (Minimum Viable Population) dömdes ut som obevisad och saknande av all empirisk bekräftelse. Men även denna forskning som beskriven av Staffan Bensch antyder att det tar 100 år innan man ens vet om inaveln är ett problem.

En genomgång av Dr Bensch avhandling visar på uppenbara brister. I Sverige har vi inga direkta siffror på vargkullarnas storlek utan man beräknar dem från resultatet av inventeringarna nästkommande vinter.

Trots denna osäkerhet fastslår man med stor säkerhet att våra kullar minskar på grund av inavel. Man har inte försökt att korrigera för ett antal andra kända faktorer såsom.

1. Vargens kullstorlek är starkt beroende av födotillgången. Vid stammens etablering fanns det nästan oändlig med mat, gott om både älg och rådjur. Idag är älgstammen utglesad och rådjuret nästan försvunnit från skogen.

1. Dåligt med expansionsutrymme när reviren gränsar till varandra leder till ökad dödlighet vid revirstrider.

Så vitt man bedöma, eftersom kullarnas verkliga storlek är obekanta, skiljer de sig inte nämnvärt från mätningar av 66 vargkullar i Ryska Karelen. Något intresse att ta del av dessa siffror fanns inte hos svenska genforskare.

En enkel granskning av släktträdet som tillhandahålls av våra forskare visar följande genomsnittssiffror för inavelskoefficienten.

Något definitivt fås naturligtvis inte ut av denna enkla analys men här ser man i alla fall inte att inavelsgraden ändrats synbart under denna tid. Min tolkning av dessa siffror visar snarare att inavelsgraden har stabiliserats vilket understryker uppfattningen att det tar minst hundra år innan vi ens vet facit.

För att gå tillbaka till Dr Mech så byggde han sina åsikter till stor del på erfarenheterna från Isle Royale där en vargstam etablerade sig ca 1950 av en dräktig tik. Trots detta har vargstammen under åren utvecklats till den storlek som öns storlek och älgpopulation kunnat härbärgera. Då blev ända vargstammen vid ett tillfälle nästan utslagen av ett utbrott av hundens parvovirus. Visst har man kunnat spåra genetiska skador men de har aldrig betraktats som ett problem för stammen som helhet. Eftersom en etablerad vargflock sällan accepterar nya individer utifrån är ofta successionsordningen inom kullen. Dvs det nya alpha-paret är ofta mor-son eller far-dotter.

Trots detta kan jag idag inte läsa en artikel om vargen där man inte mer eller mindre öppet säger att vår stam dör ut inom en kanske snar framtid om man inte får in nytt blod. Hur mycket kan en ny varg påverka inavelskoefficienten av en stam på 2-300 individer?

Det finns för övrigt inget av mig känt fall där en isolerad population av en djurart dött ut på grund av genetiska problem. Däremot finns det många exempel på återhämtningar och tillväxt från mycket liten genetisk bas om miljön är den rätta. Bävern i Sverige, Vitsvanshjorten i Finland och Visenten i Östeuropa är några exempel.

Sen var det tur att Charles Darwin inte kände till begreppet Minsta Livskraftiga Population när han besökte Galapagosöarna. Hur hade han då kunnat förklara arternas ursprung? Slutsatsen av MVP är ju att kolonisering av isolerade öar över huvud taget inte kan ske.

Likenäs den 28 januari 2008

Calle Seleborg