Någon sa att en misär som delas av många är lättare att uthärda. Jag undrar om det är sant. I alla fall delas vår misär över rovdjursfanatikernas påverkan på vår glesbygd i högsta grad av människor långt borta i Sydvästra USA.

Michael White, President för en farmarorganisation skriver bl.a.

Under de två decennier som det olyckssaliga programmet för återinförande av den Mexikanska vargen har pågått finns det inte ett enda tillfälle av positiv rapportering.

Alla inblandade som lever i området har konstant gjort tummen ned för programmet trots alla uttröttningsförsök från vargfolket.

Trots försäkringar att förluster av boskap skulle bli minimala dödas mängder av djur. T.o.m. tjurar vägande 500 kilo har fallit offer. En höst dödades nyligen i sin hage. En häst som var en 8-årig flickas. Hon har nu svårt att sova på natten. Som tur är var hon inte i hagen när angreppet skedde.

Man planerar att bygga skyddsburar vid busshållplatserna för barnen. (Jag har tidigare berättat om 14-åriga Micha som måste vara beväpnad för att gå ut ur huset. Calle).

Du hittar ursprungsartikeln här.

http://www.hpj.com/archives/2007/aug07/aug6/Wheregoesthewolf.cfm