Under helgen var vi på en Jakt- och Fiskemässa i Gräsmark för att prata med folk och framföra vårt budskap om den misslyckade rovdjurspolitiken, misslyckad från de boendes sida, men enormt framgångsrik från rovdjursälskarna. En sak lade vi märke till: vi träffade bara på en som var för rovdjuren så Fjällmistras siffror 85% för stämde inte alls.

Sen läser jag just en notis från Norge om Siri Strømslid och Børge Akselsen på Strømslid. Siri representerar den 6:e generationen på gården. Under 3 års tid har nu björnen försett sig av fåren. Paret har fyra döttrar i åldrarna 2,5 till 15  år. Den näst äldsta dottern älskar att rida ut i skogen. Hon vågar inte längre. Den äldsta lider också starkt av björnen härjningar.

Svärmor som är 75 år och bott här hela livet känner sig inte längre säker för att gå ut och plocka bär. Paret överväger nu starkt att lägga ned. Man orkar helt enkelt inte längre.

Den senaste i en lång rad av liknande notiser jag läst senaste året.

Efter vad jag förstått kommer Prästbodarnas fäbod i Dalarna inte att öppnas mer. En annan fäbod, som drivs i Östra Gruneberg,  som varit i bruk sedan 1600-talet kommer troligen inte heller att fortsätta nästa år.

När ska våra regeringar i Norge och Sverige förstå att skyddade rovdjur och kreatur på lösdrift inte går att förena. Att tro något annat är att lura sig själv och de medborgare som man har svurit att skydda och garantera ett drägligt liv för.

Vi ska kunna förvänta oss av våra riksdagsrepresentanter att de ska kunna föra vår talan om vår kultur och vår livskvalité gentemot EU i Bryssel, inte använda Bryssel som ursäkt för ren förföljelse av landsbygdsbefolkningen. Något annat ord för rovdjurspolitikens påverkan på glesbygden kan jag inte finna.

Calle Seleborg

Länken till den norska artikeln

http://www.fremover.no/lokale_nyheter/article2906505.ece