Folkaktionen Ny Rovdjurspolitik

http://www.folkaktion.com

Huvudmeny

Framsidan

FNR på mässor - Fäviken nästa

News in English

4:e Januari 2008

Skandulv

Nyhetsbrevet
Skriv in din e-post adress här för att få nyhetsbrevet. Namn E-post Subscribe Unsubscribe

Användarlogin

Inget konto än? Skapa ett

Forskning

Skrivet av Malte Sandstr�m
2005-04-27
"Rädslan för vargen. En tvärvetenskaplig utredning." Utgiven av NINA, Norsk institutt for naturforskning. Sammandrag John D.C. Linnell Tore Bjerke Stora rovdjur använder sig av stora omr�den, och vistelseomr�de för dessa djur kan av den anledningen inte uteslutande finnas inom naturreservat. Detta betyder att vistelseomr�det m�ste finnas inom blandbrukslandskap. Detta skapar självklart ocks� konflikter med människor, till exempel som följd av att husdjur blir dödade, och tillväxten i vilda hjortdjursbest�nd reduceras. Den viktigaste konflikten är emellertid knuten till människans rädsla för att bli skadad eller dräpt av ett stort rovdjur. Dödsfall förorsakat av tiger, lejon, leopard, puma och björn (brunbjörn, svartbjörn, isbjörn, läppbjörn) är välkända, och summeras samman till flera hundra fall varje �r med hela världen som utg�ngspunkt. P� motsvarande sätt är det m�nga människor som lever inom vargens vistelseomr�den som ger uttryck för rädsla, även om vargens farlighet för människor är omdebatterad. Denna tvärvetenskapliga rapport har tv� delm�l. För det första undersöker vi de existerande data som finns om vargens angrepp p� människor runt om i världen under de senaste �rhundradena. Därefter ser vi p� ett material som behandlar "självupplevd" rädsla för varg, samt ett existerande material om rädsla generellt. Materialet För att hitta data om vargangrepp har vi undersökt ekologisk, medicinsk, veterinärfacklig och historisk litteratur. Vi har ocks� använt oss av ett brett kontaktnät av personer som har arbetat med varg runt om i världen, för att p� det sättet f� identifierat opublicerade angrepp fr�n nyare tid. För de historiska tillfällena har vi endast använt episoder som finns skriftligt dokumenterade fr�n samma tidsperiod. Detta utesluter episoder som endast finns muntligt �tergivna. Materialet som omfattar vargangrepp p� människor är mycket uppdelat och av mycket varierad kvalitet. Detta har gjort det omöjligt att �terge en total överblick över antalet människor som dödats av varg inom en angiven period. Vi har därför satt samman ett antal av enskilda fall fr�n olika delar av Nordamerika och Euroasien och som vi har ansett vara trovärdiga. Det ligger i uppgifternas natur att m�nga av fallen som rapporterats m�ste behandlas med varsamhet. Av samma anledning har vi först och främst letat efter generella mönster som kan förklara varför varg i vissa fall angriper människor. Baserat p� det tillgängliga materialet är det fastslaget att varg i enskilda fall har angripit och dödat människor. Vi har identifierat tre olika typer av vargangrepp, (1) angrepp fr�n rabiessmittade vargar, (2) predationsangrepp, där vargar till synes ser människan som ett bytesdjur, och (3) försvarsangrepp, där varg har bitit personer till följd av olika sorters provokationer. Flesta angreppen fr�n rabiessmittad varg Huvuddelen av de rapporterade angreppen gäller rabiessmittade vargar. Även om vargen inte tjänar som en smittoreservoar för rabies kan den ta emot smittan fr�n en rad andra arter. Flera episoder visar att den rabiessmittade vargen kan utveckla en mycket "aggressiv" fas under vilken ett stort antal (>30) människor kan bli bitna inom en kort period. Vi har funnit tillfällen fr�n Italien, Frankrike, Tyskland, Polen, Slovakien, Spanien, de baltiska länderna, Ryssland, Iran, Kasakstan, Afganistan, Kina, Indien och Nordamerika. De äldsta tillfällen vi känner till är fr�n 1557, i Tyskland, och det senast kända fallet var i Lettland �r 2001. Innan vi fick fram goda behandlingsmetoder (först utvecklat av Pasteur under 1890-talet, och senare vidareutvecklat p� 1950-talet) var bett fr�n rabiessmittade vargar nästan utan undantag dödliga. Dagens behandling är nu s� god att de allra flesta överlever. Emellertid finns det ocks� idag exempel p� att bettskadorna antingen är s� omfattande att offret dör av blödningar, eller att offret f�tt bett i huvudregionen, n�got som gör att sjukdomen utvecklas s� snabbt att den positiva effekten av behandling inte inträder i tid utan offret dör. I takt med att förekomsten av rabies i västliga delar av Europa och Nordamerika har reducerats b�de hos hundar och vilda arter, har antalet angrepp fr�n rabiessmittade vargar minskat. I mellanöstern och Asien är det emellertid fortfarande m�nga tillfällen av denna typ av angrepp varje �r. Ingen dödad av provokation I litteraturen finns det m�nga exempel p� att varg som är provocerad (f�ngad, trängts upp i ett hörn, f�tt besök p� föryngringsplatsen) inte nödvändigtvis angriper människor. Vi fann emellertid ocks� flera tillfällen när varg i s�dana situationer har g�tt till angrepp, som synes i ett försök att komma undan. M�nga av dessa tillfällen gäller herdar som blivit bitna i situationer när de försökt att försvara husdjur genom att angripa vargen med käppar eller liknande. Vi fann emellertid inget tillfälle där människor har dödats i s�dana situationer. Människan är inte ett naturligt bytesdjur Oprovocerade angrepp p� människor av icke-rabiessmittade vargar är mycket sällsynta, och de flesta vargar ser inte p� människan som ett naturligt bytesdjur. Vi har trots detta funnit ett antal tillfällen där predationsangrepp har ägt rum. De flesta tillfällena ägde rum i 1800- och 1900-talen i Frankrike, Estland och nordliga delar av Italien, där historiker systematiskt har letat efter s�dana tillfällen. Den mest kända episoden är fr�n Gevaudan- omr�det i Frankrike, där historiska nedteckningar antyder att mer än 100 människor blev dödade mellan �ren 1764-1767. De inblandade vargarna antogs vara hybrider mellan vilda vargar och stora herdehundar. Totalt blev som det ser ut flera hundra människor dödade inom dessa omr�den mellan 1750 och 1900. Mest barn som dödats Före 1900-talet finns det ocks� registrerade predationsangrepp i Sverige, Finland och Norge. I Norge är det registrerat ett ensamt tillfälle, där en 6 �r gammal flicka dödades �r 1800. I Sverige visar registreringar att fyra barn dödades mellan 1727 och 1763, och 12 människor (11 barn och 1 kvinna) �r 1820 - 1821. I den sista episoden (Gysinge-episoden) har det antagits att en ensam varg som rymt fr�n f�ngenskap var skadegöraren. Fr�n Finland (och Ryska Karelen) har det varit en rad episoder under 1800-talet där människor dödats av varg. De flesta av dessa kan sp�ras till fem olika platser; Kaukola (1831 - 8 barn och en kvinna dödades), Kemio (1836 - 3 barn dödades), Kivennapa (1839 - 1859 - 20 barn och en vuxen dödades), Tammerfors (1877 - 9 barn dödades) och �bo (1879 - 1882 mellan 22 och 35 barn dödades). Färre angrepp med dödlig utg�ng i v�rt �rhundrade Predationsangrepp under 1900-talet är mer sällsynt. Det rapporteras om fem barn som dödats i Polen 1937, och fyra barn i Spanien under perioden 1957-1974. Det är i tillägg kontroversiella rapporter om 36 barn som dödats i Kirov-regionen i Ryssland (1944-1953). Även om dessa episoder inte är bekräftade, inneh�ller de rad detaljer som gör dem trovärdiga. Det finns ingen dokumenterad episod fr�n Nordamerika där människor dödats till följd av predationsangrepp fr�n varg under 1900-talet. Det har emellertid varit �tta väl dokumenterade angrepp under de senaste 20 �ren, i huvudsak inom naturreservat. I Indien finns det dokumenterade tillfällen där människor dödats av varg ända tillbaka till 1800-talet. Under de senaste 20 �ren har det varit flera vetenskapliga undersökningar i tre regioner, Uttar Pradesh, Bihar, och Andhra Pradesh. Inom alla regionerna har det varit flera episoder med vargangrepp i vilka minst 273 barn har dödats. En viss selektering Människor som angrips av rabiessmittade vargar är huvudsak vuxna, n�got som ger en antydan om att s�dana vargar angriper de människor som de tillfälligtvis kommer i kontakt med. Detta st�r i stark kontrast till predationsangrepp där offren i stort sett utgörs av sm� barn, och i viss grad av äldre kvinnor. Detta antyder en viss grad av selektivt urval. Angrepp fr�n rabiessmittade vargar sker oftast p� vinter och v�r, m�nga av predationsangreppen äger rum p� sensommaren. Vi har identifierat fyra faktorer knutna till vargangrepp p� människor (1) Rabies. Huvuddelen av angrepp p� människor har gjorts av rabiessmittade vargar. (2) Tillvänjning. När vargen mister sin rädsla för människor, till exempel inom naturreservat där vargen inte jagas, har det konstaterats ökad frekvens av angrepp p� människor. (3) Provokation. Detta inkluderar situationer när varg som f�ngats i fälla eller befinner sig i en trängd situation skall avlivas, eller situationer när människor uppsökt lya med unga valpar. (4) Extrem social och ekologisk miljö. Huvuddelen av predationsangreppen (Europa under 1900-talet och dagens Indien) verkar ske i mycket modifierad miljö. Detta innefattar miljö med liten eller ingen tillg�ng p� naturliga bytesdjur, där vargen i hög grad utnyttjar sopor och husdjur som föda. Detta är dessutom miljö där barn ofta uppeh�ller sig utan sällskap av vuxna, eller används som herdar, där det är generell fattigdom, och liten tillg�ng p� vapen (som med rätta borde ha kunnat p�verka vargens skygghet för människor). Under s�dana förh�llanden blir det möjligt för varg att komma i mycket nära kontakt med människor, vilket öppnar för möjliga episoder med angrepp p� människor. "Varg har dödat människor" Med utg�ngspunkt fr�n det insamlade materialet anser vi det som väldokumenterat att människor har dödats av b�de rabiessmittade och friska vargar under de senaste �rhundradena, men ocks� att antalet angrepp har minskat drastiskt under 1900-talet. En rimlig slutsats kan anses vara 1) att "varg har dödat människor", och 2) att offren i huvudsak har varit barn, 3) och att angrepp fr�n varg är ovanligt, och 4) att människan inte är ett naturligt bytesdjur för varg. Jämför vi antalet vargangrepp p� människor med antalet angrepp som förorsakats av andra stora rovdjur eller större vilda arter generellt, är det uppenbart att vargen inte hör till de farligaste arterna, även med hänsyn tagen till storleken. Hälften av de tillfr�gade är rädda för vargen Det faktum att vargar har utgjort ett hot mot människors säkerhet, gör det lätt att först� varför vi har en "kulturell rädsla" för varg. Nyare undersökningar i Norge antyder att rädsla för varg fortfarande är omfattande trots att vargen varit borta i m�nga decennier (fram till den senaste nyetableringen), och trots att ingen blivit dödad eller skadad under de senaste 200 �ren. Endast 23% av norrmän accepterar att leva närmare än 10 km fr�n vargrevir, och hela 66% är fullständigt eller delvis eniga i att de skulle bli bekymrade för sin familjs säkerhet när de var utomhus, om de levde inom vargrevir. 48 % av de som svarat säger att de är "mycket rädd för varg", och 40 % svarar att de är "lite rädd för varg". Det är emellertid samtidigt en stor majoritet av den norska befolkningen som önskar att varg skall existera i landet. Vem är rädd? Det är flera faktorer som p�verkar en persons självrapporterade grad av rädsla för varg. Kvinnor, äldre människor, och personer med l�g utbildning anger högre grad av rädsla än män, unga människor och de med hög utbildning. Hundägare anger mindre rädsla än de utan hund, och människor som p�verkas ekonomiskt av stora rovdjur, rapporterar större rädsla än de utan ekonomisk förlust. Innev�nare i omr�den där det finns stora rovdjur anger mindre rädsla för den specificerade arten än de som lever i omr�den där arten inte finns, men den angivna niv�n av bekymmer för familjens säkerhet utomhus, är större bland de som lever i omr�den där varg brukar visa sig. Människor med en "traditionell" politisk inriktning anger högre niv� av rädsla än de med en mer "radikal" politisk inriktning. Vidare är det s� att genomsnittet av människor som känner att de i en liten grad har kontroll eller inflytande p� sin egen situation och p� utvecklingen i samhället mer generellt, accepterar mindre än andra att rovdjur skall kunna finnas i närheten av bebodda omr�den Rädslan en symbol Detta leder till en av de viktigaste aspekterna som rör rädsla för varg. Det är lite tvivel om att stora delar av "rädslan för varg" är en direkt rädsla för egen säkerhet, och de resultat som har rapporterats här, indikerar att rädslan till en viss grad kan vara berättigad. Det är emellertid klart att mycket av rädslan för varg ocks� är p�verkad av personens sociala och kulturella situation. Med andra ord, rädslan för varg är en symbol för den negativa p�verkan omvärlden har p� lokala förh�llanden. En mäktig urban elit beskylles för dessa problem, som innebär reducerad livskvalit� p� grund av att man är rädd för varg. Undersökningen kan bygga bro Folks h�llning till varg är ocks� p�verkad av deras tilltro till olika källor av kunskap (vetenskaplig kunskap gentemot erfarenhetsbaserad kunskap). De som har tilltro till vetenskaplig kunskap är mer positivt inställda till varg. Stora delar av befolkningen i glesbygdsomr�den har emellertid liten tilltro till denna kunskapskälla. Hur farlig vargen är för människan har varit konflikt mellan "lekman och lärd". Alltsedan vetenskaplig kunskap är "överordnad" i förh�llande till erfarenhetsbaserad kunskap, kan arbete som bestrider p�st�enden om att vargen är harmlös vara ett led i kampen mot denna kunskaps dominans. Utsago om att vargen är harmlös är emellertid inte ett resultat av vetenskapliga undersökningar. Det är först i och med denna rapport som man gör ett seriöst försök att f� en översikt över detta ämne. Resultaten i rapporten som dokumenterar att vargar kan utgöra en risk för människor under vissa förh�llanden, kan förhoppningsvis bidraga till att bygga bro mellan anhängare av den vetenskapliga och den erfarenhetsbaserade kunskapen. Vilka följder f�r rapportens inneh�ll i Skandinavien? Ingen av de faktorer som knyts till vargangrepp existerar i dagens Skandinavien. Rabies är fr�nvarande och det framg�r tydligt att vargar skall jagas och kontrolleras (skadeuttag) i framtiden. Samtidigt är kvalit�n p� vistelseomr�det hög, och med god tillg�ng p� bytesdjur. Dagens sociala och ekonomiska situation är heller inte s�dan att den bringar folk i högrisk-situationer. Trots detta har vi med utg�ngspunkt fr�n v�ra resultat lagt fram ett antal förvaltningsmässiga r�d, som förhoppningsvis kan hjälpa till med att ta bort b�de den aktuella risken och reducera niv�n av rädsla för vargangrepp; (1) Se till att vargen upprätth�ller sin naturliga skygghet. Varje varg som mister sin skygghet för människor eller uppför sig p� ett aggressivt sätt bör tas bort fr�n best�ndet. En välreglerad jakt kan vara ett bra sätt att upprätth�lla skyggheten p�, och ger i tillägg en känsla av lokal medverkan och kontroll över situationen. (2) Dialog. Lokal medverkan i best�ndsinventering av varg, ökad kontakt mellan forskning och förvaltning, lokal medverkan i forskning och förvaltning, och ökad information om forskningsaktiviteter kan komma att medverka till att reducera spänningarna mellan olika intressegrupper. (3) Bytesdjur. Tillg�ngen p� naturliga bytesdjur för vargen i Skandinavien är mycket god. Det kommer att bli viktigt att förvaltningen av hjortdjursbest�nden bidrar till att denna situation bibeh�lles, vilket betyder att vargens predation p� hjortvilt m�ste tas med i förvaltningsplanerna. (4) Planläggning av �tgärder. Viltförvaltningsmyndigheterna bör etablera planer för �tgärder som kan sättas i verket där varg mister sin skygghet eller uppträder aggressivt. Dessa planer bör koordineras med �tgärder som gäller för brunbjörn. (5) Rabies. Skandinavien är idag fritt fr�n rabies, och risken för att den skall uppträda i Skandinavien är liten. Det bör likväl utarbetas planer för hur man skall agera om rabies skulle komma till Norge. Redaktörer/Editors John D.C. Linnell, Norwegian Institute for Nature Research, Tungasletta-2, N-7485 Trondheim, Norway Tore Bjerke, Norwegian Institute for Nature Research, Division för Man-Environment Studies, Fakkelg�rden, 2624 Lillehammer, Norway Med bidrag fr�n (i alfabetisk ordning): Reidar Andersen, Norwegian Institute for Nature Research ,Tungsletta-2, 7485 Trondheim, Norway, and Zoology Institute, Norwegian University of Science and Technology, N-7491 Trondheim, Norway. Zanete Andersone, Kemeri National Park "Meza Maja", Kemeri-Jurmala, LV-2012, Latvia. Linas Balciauskas, Institute of Ecology, Akademijos 2, Vilnius 2600, Lithuania. Juan Carlos Blancos, Wolf project, C/Manuela Malasana 24, 28004 Madrid, Spain. Luigi Boitani, Department of Animal & Human Biology, University of Rome, Viale Universita32�,00185- Rome, Italy. Scott Brainerd, Norwegian Institute for Nature Reserch, Tungsletta-2, N-7485 Trondheim, Norway. Urs Breitenmoser,KORA, Thunstrasse 31, CH-3074 Muri, Switzerland. Ilpo Kojala, Finnish Game and Fisheries Reserch Institute, Oulu Game and Fisheries Reserch, Tutkijantie 2, FIN-90570 Oulo, Finland. Olof Liberg, Grimsö Wildlife Research Station, Department of Conservation Biology, Swedish University of Agriculural Sciences, 730 91 Riddarhyttan, Sweden. Jonny L�e, Norwegian Institute for Nature Research, Tungsletta-2, 7485 Trondheim, Norway, and Zoology Institute, Norwegian University of Science and Technology, N-7491 Trondheim, Norway. Henryk Okarma, Institute of Nature Conservation, al. Mickiewicza 33, 30-120 Krakow, Poland. Hans C. Pedersen, Norwegian Institute for Nature Research, Tungasletta-2, N-7485 Trondheim, Norway. Chrisoph Promberger, Carpathian Large Carnivore Project, Str. Dr. Loan Senchea162, RO 2223-Zarnesti, Romania. Eivin R�skaft, Departement of Zoology, Norwegian University of Science and Technology, 7491 Trondheim, Norway. H�kan Sand, Grimsö Wildlife Research Station, Department of Censervation Biology, Swedish Univerityof Agricultural Sciences, 730 91 Riddarhyttan, Sweden. Ketil Skogen, Norwegian Institute for Nature Research, Division for Man-Environment Studies, Fakkelg�rden, 2624 Lillehammer, Norway. Erling J. Sohlberg, Norwegian Institute for Nature Research, Tungasletta-2, N-7485 Trondheim, Norway. Svenn Torgersen, Department of Psychology, University of Oslo, Box 1094 Blindern, 0317 Oslo, Norway. Harri Valdmann, Institute of Zoology and Hydrobiology, Taru University, Vanemuise 46, 51014 Tartu, Estonia. Petter Wabakken, Hedmark College, Evenstad, N-2480 Koppang, Norway. www.ninaniku.no (Översättning Harry Fredriksson, Leksand) VARG I SKANDINAVIEN. Preliminär statusrapport för vintern 2001/2002, pr. 1 mars Bakgrund Föreliggande lägesrapport avser stationär vargförekomst (flockar, par och övriga stationära vargar) i Skandinavien fram till den 1 mars 2002. Registreringarna av vargpopulationens utbredning och status baserar sig p� snösp�rningar och telemetri enligt den metodik och de kriterier som är beskrivna i rapporten: "Varg i Skandinavien - Statusrapport för vintern 1999-2000" (Aronson m.fl. 2000, Rapport 2, Högskolan i Hedmark) samt "Varg i Skandinavien - Statusrapport för vintern 2000-2001" (Aronson m.fl. 2001, Rapport 2, Högskolan i Hedmark). Rapporterna finns tillgängliga p� Viltskadecenters hemsida (www.viltskadecenter.com) och Högskolans i Hedmark hemsida (www.hihm.no). Verksamheten sker i ett koordinerat samarbete med de norska inventeringarna. De uppgifter som lämnas i denna rapport har utvärderats och kvalitetssäkrats gemensamt av �ke Aronson och Petter Wabakken, ansvariga för samordning och kvalitetssäkring av inventeringarna i respektive land. Sammanfattning av status Inventering av varg är en tidskrävande verksamhet som förutsätter ett omfattande fältarbete p� sp�rsnö. Liksom tidigare �r sträcker sig fältarbetet över hela vinterns snöperiod, för att ge en s� korrekt översikt som möjligt av den skandinaviska vargpopulationen. Resultaten i föreliggande rapport är därför att betrakta som preliminära. Endast stationära vargar redovisas i denna rapport. Efter en gemensam skandinavisk utvärdering av hela vinterns sp�rningsmaterial kommer även övriga vargar (utöver de som hittills är p�visade som stationära) att redovisas i en slutgiltig statusrapport för vintern 2001/2002. Den sista februari 2002 fanns 10 familjegrupper registrerade i Skandinavien, varav 6 i Sverige, 1 i Norge och 3 med tillh�ll p� b�da sidor av riksgränsen. Dessutom hade 5 revirmarkerande par p�visats, varav 3 i Sverige, ett i Norge och ett p� tvärs av riksgränsen. Utöver dessa flockar och par fanns totalt 7 skandinaviska vargar klassificerade som övriga stationära vargar, varav Sverige och Norge hyste 3 djur vardera medan en av dessa vargar hade revir p� ömse sidor av riksgränsen (Figur 1). Föryngringar, det vill säga valpkullar födda 2001, har registrerats i 10 skandinaviska vargrevir, varav 6 �terfinns i Sverige, 2 i Norge samt 2 p� gränsen mellan de b�da länderna (Figur 2). I det följande beskrivs kortfattat de kända stationära vargarna i Skandinavien vintern 2001/2002, pr. 1 mars: 1. Moss-V�ler, Norge (�stfold/Akershus) Familjegrupp, 5-7 vargar. Föryngring 2001. Alfaparet ej intakt� den radiomärkta alfahannen saknas. 2. Nyskoga, Sverige/Norge (Värmland/Hedmark) Familjegrupp, 7-8 vargar. Föryngring 2001. Under februari m�nad har vargarna i Nyskogareviret för första g�ngen under vintern 2001/2002 registrerats även p� den norska sidan av riksgränsen. 3. �rjäng-Kongsvinger, Sverige/Norge (�stfold/Akershus/Hedmark/Värmland) Familjegrupp, 8-9 vargar. Föryngring 2001 4. Dals Ed-Halden, Sverige/Norge (�stfold/Västra Götaland) Familjegrupp. 3-4 vargar. Föryngring 2001 osäker. 5. Glaskogen, Sverige (Värmland/Västra Götaland) Familjegrupp, 8 vargar. Föryngring 2001. 6. Tyngsjö, Sverige (Dalarna/Värmland) Familjegrupp, 6 vargar. Föryngring 2001. 7. Filipstad, Sverige (Värmland) Familjegrupp, 6-7 vargar. Föryngring 2001 8. Lax�-Hasselfors, Sverige (Örebro) Familjegrupp, 4-5 vargar. Föryngring 2001. 9. Furudal, Sverige (Dalarna/Gävleborg) Familjegrupp, 9 vargar. Föryngring 2001 10. Ockelbo, Sverige (Gävleborg/Dalarna) Familjegrupper, 10 vargar. Föryngring 2001. 11. Gr�fjell, Norge (Hedmark) Revirmarkerande par. Föryngring 2001. Minst en valp sp�rad i november. Trots intensiv uppföljning av de tv� GPS-märkta föräldrarna har endast sp�r efter dessa tv� vargar registrerats under december, januari och februari. 12. Bograngen, Sverige/Norge (Värmland/Hedmark) Revirmarkerande par. Detta par har funnits under flera �r men har inte ynglat de tv� senaste säsongerna. 13. Tisjön, Sverige (Dalarna/Värmland) Revirmarkerande par. Ny parbildning för säsongen. Synobservationer av valpar har rapporterats under sommaren och hösten 2001, men trots omfattande inventeringsinsatser p� sp�rsnö har hittills aldrig mer än 2 vargar kunnat registreras. 14. Leksand, Sverige (Dalarna) Revirmarkerande par. Ny parbildning för säsongen. 15. Ulriksberg, Sverige (Dalarna/Örebro) Revirmarkerande par. Ny parbildning för säsongen. Reviret omfattar den södra delen av det tidigare Grangärdereviret och den norra delen av det tidigare Gravendalsreviret. Den radiomärkta hanen i paret var föreg�ende säsong alfahane i Grangärde. Efter att den radiomärkta alfahonan i Grangärde försvann sp�rlöst i november 2000 var hanen den enda revirmarkerande vargen i reviret. I Gravendalsreviret fanns ett revirmarkerande par vintern 1999/2000 och föryngring ägde rum för första g�ngen v�ren 2000. P�följande vinter (2000/2001) registrerades 5 vargar i reviret, men endast ett alfadjur (en tik). Troligen har denna tik bildat par med hanen fr�n det tidigare Grangärdereviret. 16. Sk�bu-Sjodalen, Norge (Oppland) Ensam stationär varg av okänt kön. 17. Koppang, Norge (Hedmark) Rest av tidigare familjegrupp. Tv� vargar varav �tminstone en varg revirmarkerar. Föryngring 2001 har ej registrerats 18. Elverum, Norge/Sverige (Hedmark/Värmland) Ensam stationär vargtik som utvandrat fr�n Nyskogareviret. 19. Malung, Sverige (Dalarna) Ensam stationär vargtik som utvandrat fr�n det tidigare Grangärdereviret. 20. Regna, Sverige (Östergötland/Örebro/Södermanland) Ensam stationär vargtik. 21. Knapp�sen, Sverige (Värmland) Ensam stationär vargtik. �ke Aronson (svensk koordinator) Viltskadecenter Grimsö Sverige Petter Wabakken (norsk koordinator) H�gskolen i Hedmark Evenstad Norge GRIMSÖ WILDLIFE RESEARCH STATION Grimsö 99-03-30 Malte Sandström Ordf. i Svenska Jakthundgruppen Hej Malte! Tack för ditt konstruktiva brev ang�ende information till jägarna om vargarna. Jag h�ller helt med dig om att ett samarbete leder till ökad först�else mellan v�ra grupper samt minskar risken för ovälkommna konfrontationer mellan varg och hund/människa är mycket positivt. Jag har tagit upp dit önskem�l med v�ran forskargrupp och vi kommer att diskutera fr�gan ing�ende och förhoppningsvis komma med ett bra förslag som kan vara till nytta för jägare I god tid innan starten p� nästa jaktsäsong. Information om vargarnas belägenhet kan vara ett redskap för att förebygga konfrontationer mellan hundar och varg. Det är dock viktigt att tänka p� att vi i nuläget ej har, och förmodligen aldrig kommer att ha sändare p� alla djur i flockarna. Vidare har vi redan konstaterat att dessa p� mycket kort tid kan förflytta sig l�nga sträckor. Detta betyder i praktiken att man aldrig kan vara helt säker p� att inte stöta p� varg inom revirets gränser även med information om de märkta vargarnas position dagen före jakten. Med dessa reservationer i beaktande är det trots all möjligt att denna typ av information kan minska risken för konfrontation mellan varg och hund/människa i reviren. I s� fall vill vi gärna bidra till att detta möjliggörs. Jag kommer även att ta upp fr�gan med respektive länsjantv�rdsförening och föresl�r att vi gemensamt träffas n�gon g�ng i maj m�nad för att diskutera formerna för detta när vi har ett konkret förslag till informationsspridning. Jag �terkommer med ett förslag p� datum för mötet. De bästa hälsningar H�kan Sand för vargforskningsprojektet vi Grimsö forskningsstation Kopia till: Gunnar Glöersen Värmlands JvF Hans Johansson Dalarnas JvF Öppet brev till Grimsö Forskningsstation, Riddarhyttan Förslag till Grimsö Forskningsstation ang�ende information / samarbete med jägare -fäbodbrukare och övriga med aktiviteter i skog o mark. Som ett led till ökad först�else och samarbete till det nu p�g�ende forskningsprojektet p� varg, s� föresl�r Svenska Jakthundgruppen ( SJG ) att människor som bor och är verksamma i aktuella omr�den, kan erh�lla information fr�n forskningsenheten. Idag s� möts vi av människor, som avst�r fritidsaktiviteter p� grund av olust - rädsla för de förtätade rovviltstammarna. Det kan t ex vara ungdomar och även vuxna som avst�r ridturer i skogen genom att i vissa fall s� har vargen visat oblygsel. Men ocks� bland andra med olika aktiviteter i skogsmiljöer finns de som uttalar tvekan - olust för att vistas i markerna. Ävens� djurh�llare med djuren lösa p� skogsbete. Bland jägarna, framförallt d� den risk som hundarna löper var g�ng de släpps lösa i skog och mark, s� har vi mycket att vinna p� ett nära samarbete med forskningsenheten Inför t ex jaktprov med drivande - ställande hundar, s� planlägges provmarkerna l�ngt i förväg, skulle man här ett dygn i förväg erh�lla information fr�n forskarna om vargar vistas i marken, s� vore detta av stort värde, och röna stor uppskattning. Människors oro m�ste naturligtvis mötas med största respekt, kan vi gemensamt n� fram till konstruktiva lösningar, s� gagnar det alla intresseriktningar p� sikt. SJG lämnar därför följande förslag: Att Grimsö Forskningsstation inför den kommande sommaren - hösten, presenterar en plan för hur berörda människor i aktuella omr�den kan erh�lla information och naturligtvis ocks� lämna information om egna iakttagelser. Med förhoppning om ett framtida samarbete N�s 1999-03-02 Malte Sandström, Ordförande i Svenska Jakthundgruppen
Senast uppdaterad ( 2005-04-27 )