Prof. Emeritus Valerius Geist.
Brev till Dr Erich Klinghammer i Wolf Park, Illinois, en gammal vargbiolog; brevet publicerades i Virginia Wildlifer (May 2003 issue sid 39-43)
Dear Erich,
Den siste av vargflocken som hållit oss sysselsatta sedan de kom hit sommaren 1999 är nu död (den 12 mars 2003) så det är nu dags att göra avslut. Det är en berättande redovisning, inte en vetenskaplig avhandlig. Det drabbade oss, plötsligt och utan förvarning. Hade jag vetat vad jag vet idag, så skulle jag ha antecknat startvärden och sedan samlat data systematiskt. Det skedde inte eftersom jag inte hade en aning hur det skulle utveckla sig. Så läs och om du vill publicera har du frihet att göra det.
Ingenting gjorde mig förberedd för vargarna på Vancouver Island, inget hos mina kollegers texter, eller mina egna iakttagelser under år av fältarbete, speciellt mina två vintrar i norra British Columbia. Vargar uppträdde varannan vecka under mina studier av Stones får (en art av tunnhornsfår). Eftersom trädgränsen var låg hade jag utmärkta tillfällen för iakttagelser. Så här i efterhand tycks mig att om jag tagit den europiska litteraturen på allvar kanske jag varit bättre förberedd. Men jag utgick från att den litteraturen inte hade någon betydelse för att förstå Nordamerikas vargar.
När jag studerade på universitetet tidigt 60-tal var vargar på Vancouver Island så sällsynta att man tvivlade på deras existens. Men på 70-talet blev de vanliga och spred sig söderut över hela ön. Jägarnas årliga avskjutning av svartsvanshjort sjönk från 25000 till dagens 3000. Trots det, hörde vi praktiskt taget ingenting om vargar under sommarsemestrarna på ön under åren 1958-95. Det fanns rapporter om tillfälliga observationer men inte mycket mer och ingen allmän rapportering.
När vi efter pensioneringen 1995 flyttade till Vancouver Island var jag nyfiken på om det fanns några vargar i vår närhet. Vi köpte en fastighet i utkanten av jordbruksdistriket norr om Port Alberni, några kilometer från gränsen till Strathcona Provincial Park. Två åar med lax genomkorsar vår fastighet. Den gränsar till en bondgård med mjölkkor och den i sin tur till en lantgård där först svin och sedan får- och boskapsuppfödning gällde. Stora, välgödslade ängsmarker som skördades för ensilage och hö och betade av boskap sträckte sig in i dalen och kantades av täta nyplanteringar, ofta vattensjuk skog av röd ceder, rödal, rönn, olika granar och tallar mm. Närhelst marken var täckt av snö, den låg i allmänhet inte länge, sökte vi igenom området efter spår. I detta utsträckta system av ängsmarker med angränsande skog hittade jag i december 1995 möjligtvis ett vargspår och inget åren 1996-1997. I januari 1999 fann vi, min son Karl och jag, ett par av troliga vargspår bland en koncentration av spår av svartsvanshjort inom 5 km från vårt hus. Vi misstänkte då att en vargflock var under bildande. Så skedde. En vargflock anlände på sensommaren 1999. Vargarna kom troligen från Strathcona Provincial Park. En lokal naturpark där ingen jakt var tillåten och där vargar fanns tillsammans med ett bestånd av wapiti-hjortar.
Vår och våra grannars mark angränsade till vidsträckta statliga och privata skogsmarker. Våra marker bildade en kil med ganska tät planterad ungskog. Den angränsade i sin tur till Beaufort Range som reser sig brant en kilometer från vårt hus upp till 1500 m (Mount Joan). Under åren 1995 till 1999 kom det små grupper av hjortar från skogs- och ängsmarkerna ut varje kväll. Beräkningar och observationer visade på ett antal av ca 120 djur i ängsmarkerna varav ungefär 40-50 i närbelägna marker. Det tydde på en population på 12-15 djur per km2. De var ganska små svartsvanshjortar som hade besvär med maskar i levern och kraftigt förstorade mjältar av okända infektioner vilket uppdagats vid obduktion. Djuren uppträdde på samma platser, som jag kallat ”heta”, och de kom i väldefinierade grupper av hindar och kalvar, bockar syntes sällan. Östra delen av området gränsade till planterad skog av Douglas tall, och västerut till lador och bostadshus på öppna ytor. Där fanns nästan inga hjortar eftersom dessa tydligen höll sig undan alla hundar som fanns på farmer och i hem. Svartbjörn observerades ofta. Ett antal stora hannar hade slagit sig ner i dalen, och de höll honorna borta utom under parningstid. På senvåren kunde man räkna med att se björn varje dag. Pumor fanns men syntes aldrig. Vintertid brukade 50-80 trumpetsvanar finnas i våtmarkerna vid ängarna tillsammans med stora flockar (flera hundra) av bläsänder, ca 50-70 gräsänder, något dussin grönvingade krickor och ett fåtal av ett antal andra arter. Kaniner gjorde sig märkbara. Tvättbjörnar var ovanliga liksom mink och utter. Kragjärpe och fasan var inte sällsynta i början. Sångfåglar som starar och trastar bildade stora flockar liksom duvor som gärna försåg sig med hönsfoder från våra hönsfarmer. Tidvis fanns stora flockar av kråkor och det var gott om korp hela året. Kalkongamar fanns under sommaren. Vithövdade havsörnar var mycket vanliga i början. Rödstjärtad hök, duvhök, Coopers hök, kärrhökar var alla tillfälliga besökare. Stora blå hägrar och natthägrar var vanliga. Vi räknade till ett 70-tal arter från vårt köksfönster. Under våren kväkte olika grodarter ljudligt. Mycket av djurlivet var koncentrerat nära jordbruksarbetet, speciellt där frilagd jord gav mycket växtlighet som utnyttjades flitigt av det vilda. Den välskötta boskapsgården är särskilt attraktiv för det vilda. Åarna hade rikligt med lax och öring. Laxen tullades flitig av björnar sent på hösten. De drog sig inte heller för att flitigt förse sig av våra fruktträd med omfattande skador som följd.
Vargflocken blev märkbar i juli 1999 och antalet hjortobservationer minskade drastiskt mot oktober, nästan till noll i de stora ängsmarkerna. Bara ett och annat spår avslöjade någon hjort, till och med under brunsten när hjortar normalt är mycket aktiva. Nattliga iakttagelser avslöjade hjortar vid ladugårdar och vid ängar nära de byggnader de brukade undvika. Hundar anfölls av vargar och flera var dödade eller allvarligt skadade även när ägarna rusade till för att rädda sina hundar. Två mjölkkor fanns döda efter en tid och en tredje måste avlivas med allvarliga skador i juver och i könsdelarna och analöppningen. En varg skadade en nyfödd kalv och kon inom 100 meter från ladugården. Kalven räddades av en dräng som körde den till ladugården på en kärra. Vargen följde efter hela tiden. Den skadade kon (ett tydligt sår på insidan av låret) haltade efteråt och när den vilade sig gjorde den det sedan vid skogskanten eller i buskage avskilt från resten av hjorden. Av de tre djur som dödades av vargarna hade två tydligen utkämpat sista striden i ett djupt vattenhål, den tredje blev inträngd i ett hörn av hagen där hon blev illa tilltygad. Några kor kom hem med avbitna svansar och öron. Många får dödades. En granne såg en varg komma in på gården och ta en av kalkonerna.
Det fanns en stor tolerans för björnar och pumor i grannskapet och i början förnekade man att vargar kunde vara orsaken till den dödade och lemlästade boskapen. Den inställningen ändrades delvis allteftersom vargarna blev djärvare. De flydde inte från folk utan satt och granskade dem, sprang förbi på nära håll och kom närmare för att undersöka. De närmade sig och följde ryttare och fotograferades när de gjorde så. Det utvecklades till att vid tre tillfällen ensamma vargar närmade sig skällande och ylande så nära som 8 meter. En av dessa var min fru (vid två tillfällen) och den tredje vår granne. Jag utsattes själv för försök till avskärning från en av de största vargarna. Han såg mig, dök in i skogen och gick runt för att skära av min väg, ylade två gånger innan han kom ut på vägen 25 meter bort, klart intresserad. Våra ögon möttes och han flydde.
När vargarna anföll hundar verkade de helt obekymrade om ägarna som hade stora besvär att jaga iväg dem med skrik and armrörelser, i extrema fall körde man mellan hunden och vargen med motorcykel eller traktor eller man avfyrade – upprepade gånger – hagelgevär. Detta överensstämde med rapporter jag fått privat från en kollega och det stämde med tidigare uppgifter om andra vargar på Vancouver Island. Vargarna blev okänsliga för gevärsskott. Under sommar attackerade två vargar en kampare på Vargs Island utanför Tofino, sårade honom allvarligt. Vargar som tydligen hade blivit vana vid människor på kampingplatsen. Han räddades av tillskyndade personer. De två vargarna sköts och obduktionen visade att det var friska djur och de hade rester av hjortkalvar i maginnehållet. En väg till våra yttre ängsmarker, tidigare en favorit för promenader med barnen, användes inte längre såvida man inte var beriden eller fordonsburen. Under mina hundpromenader var jag beväpnad.
I början reagerade hundar och boskap kraftigt på närvaron av vargar. Boskapen flockades, sprang och till och med bröt sig igenom stängsel för att skynda till ladugården från betesmarkerna. Samma djur som följde och till och med jagade svartbjörnar. När vi hörde det första vargylet så gnydde vår mycket stora Bouvier de Flandre tik och försökte ta skydd i källaren. På våra promenader höll sig hundarna nära oss under delar av promenaden. Det var inte deras normala beteende. Ett decennium tidigare visade sig en varg och medförde ett liknande beteende hos boskapen där några blev av med svanstoppen. Vargen sköts när den flydde och allt återvände till det normala. En äldre man beskrev tidigare besök av vargar. Han sköt en av en flock på sju och dödade en annan stor hanvarg på nära håll under fågeljakt när den stod och glodde på honom. Vargar besökte således då och då våra ängsmarker. Oräddhet var ofta fallet.
År 1999 fångades tre vargar av rovdjursintendenten vid en fårfarm. En varg dödades av en andjägare när tre vargar anföll hans hund. Han sårade en andra. Det var troligen dennes skelett vi hittade senare. Jag sköt en av två vargar som uppträdde tillsammans, en vargtik.
År 2000 togs tre vargar av rovdjursintendenten. Min granne sköt två och jag sköt en.
År 2001 fanns det två vuxna vargar. Fällor misslyckades fastän två hade utlösts och släpats bort. Min granne sköt en stor hanvarg som skickades till US Fish and Wildlife Service analyslaboratorium i Ashland, Oregon. Jag sköt en varg som föll vid skottet men lyckades undkomma trots ett intensivt eftersök av mina två grannar och mig själv med hjälp av hund. Vargen dök upp igen på sensommaren 2002, haltande med ett läkt men dåligt fungerande höger framben. Jag såg honom tre gånger och min granne två. Vi hade en tyst överenskommelse att inte skjuta honom eftersom vi sett honom umgås med fårhundar, någonting som sällan observerats. Den här vargen visade sig tidigt på morgonen den 28:e februari vid vårt hus där han skällde på min hustru. Han kan ha lockats av att en av våra tikar löpte. Vargen sköts av en fårfarmare 23 mars, 2003 och skickades till BS Fish and Wildlife för närmare analys. Det var tydligen den sista vargen i regionen. Men vi spårade vintern 2001/2002 fyra vargar som bara gjorde ett kort besök.
Fast björnar och pumor var för det mesta ofarliga, uppstod problem under 1999 då fyra björnar dödades och under 2000 då ytterligare fyra björnar avlägsnades – ingen av jägare. Man antar att det var ont om bär vilket ledde till att björnar bröt sig i fårhus, hönsgårdar, svinstior liksom oskyggt beteende i trädgårdar – allt i närheten av hus. En björn kördes ihjäl av en lastbil och sju var fångade eller skjutna. Alla var exceptionellt stora hanbjörnar. En stor, men mycket skygg hanbjörn överlevde, liksom flera mindre hanbjörnar. En stor hanbjörn hotade mig och min fru. Han överlevde mötet, försvann och var tydligen skjuten senare när han försökte bryta sig in till boskap. År 1999 slog sig två tydligt utsvultna årsungar av puma ner för att döda en kattälskares skyddslingar och de pumorna sköts av rovdjursintendenten. En tredje puma, också årsunge, dödades av jägare efter att den slagit sig ned bland hus och till och med dödad en hjort i en lada. Sålunda dödades det inom en fyraårsperiod inom en 2 km-radie från vårt hus 13 vargar, åtta björnar och tre pumor.
Inverkan av vargarna på djurlivet var inte bara direkt utan också indirekt. Till fåraveln införskaffades fem vallhundar, tre av dessa var speciellt framavlade för att hålla vargar på avstånd. Dessa hundar jagade inte bara bort hjortar från fårhagen utan också från angränsande ängsmarker. De gjorde livet outhärdligt för alla hjortar inom ungefär tre fjärdedelar av området. Hundarnas strövtåg kunde ses både direkt och genom att spåra dem i snö. Hundarna gjorde i princip slut på all hjort- och björnaktivitet inom sitt verkningsområde. När vargar närmade sig mötte hundarna vargarna på upp till en kilometers avstånd och konfronterade dem i långa skalldueller. I slutändan sågs de – flera gånger – umgås med vargarna. Den sista vargen sköts sittande mitt ibland fårhundarna.
Eftersom vi hade tre och ett halvt års iakttagelser utan vargar kunde vi jämföra före och efter vargarnas ankomst liksom efter att vargarna försvunnit och det bara fanns sporadisk förekomst av enstaka vargar. Hjortarna övergav områdena där vargarna jagade och drog sig tätt inpå människor och hus – trots hundar. Det vill säga, medan hjortar förut undvek närområden som regelbundet patrullerades av gårdshundar, så godtog de nu närvaron av hundar och levde nära mänskliga boningar., Hjortarna var i huvudsak aktiva på natten när de flesta hundar var inomhus. Vi hade inga viltskador bland fruktträd eller prydnadsbuskar och växter när vargarna var borta (1995-99). Skadorna växte snabbt och blev omfattande med vargar i omgivningen. I åren som följde blev hornen märkbart större och deras hälsa förbättrades. Hjortarna blev tamare och djärvare, speciellt i områden utan hundar eller med dåliga vakthundar. En grupp av bockar bildades år 2000 bland bebyggelsen och de var mycket aktiva, men bara på natten. Endast undantagsvis kunde man se bockarna i gryning eller skymning. Hösten 2001, efter att den sista vargen besköts och sårades började hjortarna uppträda på sina gamla favoritställen igen. Överlevnaden av killingar vintern 2001/2002 var mycket hög liksom överlevnaden nästkommande år. Skillnaden var dramatisk. Men fortfarande, fastän återhämtningen är i full gång, är antalet som var 120 innan vargarna kom nu endast ca 20. Då är inte hjortarna som lever permanent bland bebyggelsen inräknade. Jag uppskattar dem inom mitt närområde till ytterliga 20 djur.
När vargarna kom till de stora ängs- och våtmarkerna övergavs de av trumpetsvanarna under två år och kom inte tillbaka förrän efter vintern 2001/2002 när vargflocken hade försvunnit. Samma marker övergavs också av änderna och kanadagässen. När de första hjortarna återvände till de gamla markerna kom också en del änder och gäss tillbaka. Återkomsten av trumpetsvanarna var dramatisk eftersom samma antal som före vargarna uppenbarade sig, ungefär 70-80 svanar. En del änder och gäss fanns kvar i dammar nära bebyggelsen även under vargepoken. När den halte vargen återvände försvann svanarna på nytt och hjortarna blev mycket vaksamma.
Det var tydligt att ju längre vargarna stannade, ju fler missade skottförsök, desto djärvare blev de. Fåren verkade vara den främsta lockelsen. Fårhundar och vargar utvecklade ett älskad fiende beteende. Vi lärde oss att särskilja det nattliga skällandet för varg mot om det gällde björn eller hjort. Efter skymningen rusade hundarna ut till östkanten av betesmarkerna där storskogen tog vid på bergssluttningen. Ett ihållande skällande och då och då ett ylande utvecklade sig. Vid skymningen 19 oktober, 2001 när bara en ensam varg fanns kvar märkte jag att han umgicks med fårhundarna. Umgänget hade observerats ett antal gånger av fårägaren. I september 2002, med samma varg, var det tydligt ett extremt intresse för vargen från samma hund som hade varit mest vänlig förra hösten. Fåren lockade fortfarande vargen. Vi hittade två förrymda får som tydligen hade blivit dödade och uppätna av vargen under vintern 2001/2002. Vi spårade vargen upprepade gånger när han var på väg mot fårfarmen. Där sågs han vid upprepade tillfällen tillsammans med hundarna av vår granne och han blev slutligen skjuten medan han satt bland fårhundarna.
Det är viktigt att notera att hjortar, utanför förorter, städer och lantgårdar är mycket sällsynta djur. Vancouver Island har utsatts för storskalig kalavverkning vilket har tagit bort den gammelskog som hjortarna var beroende av under vintern. Där det fanns kvar restbestånd blev hjortarna koncentrerade vilket tydligen drog till sig pumor, vargar och svartbjörnar. De senare anses vara effektiva kalvpredatorer. På senvårarna åren 2000, 2001 och 2002 tillbringade jag 8 kvällar sökande efter svartbjörnar i de skogklädda bergen väster om Port Alberni. Jag såg totalt 45 björnar, ca 60 wapities men bara en hjort, en ung hind. Hjortspår var mycket sällsynta på de stora kalhyggena. Kombinationen förlust av vinterbiotoper och större utsatthet för rovdjur anses ha utplånat svartsvanshjorten från de inre delarna av ön. Biologkollegor berättar hur efter vargarnas ankomst hjortskelett fanns överallt. En liten men välmående wapiti-population föder vargarna som däremot snabbt gör slut på små bestånd av hjortar varhelst sådana dyker upp. Sålunda förklarar man den sporadiska förekomsten av vargflockar.
De här vargarna skilde sig till det yttre och uppförde sig annorlunda än de vanliga grå vargarna i norr. De var gula med svarta markeringar och på avstånd såg de nästan ut som en schäfer. De var små, vägde 25-35 kilo. Men de hade vargens stora tassar. Deras utseende påminde om andra kustvargar. En stor hanvarg som var morfologiskt analyserad var ur alla synpunkter en varg. Den hade inga drag av hund, fast det fanns avvikande drag i kraniet. Genetisk undersökning pågår. Av tre andra Vancouver Island vargar hade två mtDNA typiska för tamhundar. Dessa vargar ylade lite och aldrig högt. De skällde som hundar. Det var mycket svårt att avvärja dem när de attackerade hundar, de dödade och åt framför husen, De försökta komma åt hundar under verandan trots högljudda protester från min granne. De jagade hundar under en traktor igång, anföll hundar mitt framför ögonen på flera personer och envisades fastän min granne körde sin motorcykel mellan sina hundar och den anfallande vargen. De var inte skygga, till och med närgångna, kunde inte avskräckas av människor, närmade sig folk mycket nära, ylande och skällande eller följde skällande efter dem. Andra personer på Vancouver Island har haft liknande erfarenheter.
Vad som verkar ha hänt är att vargarna förökat sig, praktiskt taget gjort slut på sitt normala bytesdjur, den svartsvansade hjorten, och sedan av brist på mat blivit mindre till storleken och tvingats söka sig till lantgårdar och hus för att leta mat. Observationerna liknar de från Eurasien. Hade det funnits tillräckligt med bytesdjur är det osannolikt att vargarna skulle ha gett sig på boskap och sällskapsdjur eller djärvt närmat sig och hotat människor. Vad vi har upplevt kommer troligen att upprepa sig varhelst vargar gör slut på sitt naturliga bytesdjur. Och detta kommer att hända där regeringar är rädda för att vidta nödvändiga åtgärder och istället ger efter för ”naturen vet bäst” åsikten eftersom det blidkar vissa högljudda och aggressiva organisationer bland allmänheten. Det bästa är att handla på ett tidigt stadium och se till att det finns gott om bytesdjur i förhållande till rovdjuren.
Översättning:
Calle Seleborg, Folkaktionen ny Rovdjurspolitik
Likenäs juni 2006
