Legenden om vargens återkomst till Sverige.
Det var i nådens år 1976 som åldermannen bland de finska vargarna kallade till stormöte vid Saimens strand på den urgamla rådsudden. Det var en vacker midsommarkväll och skymningen ville liksom aldrig ta slut. Vargmammorna hade besvär med att hålla reda på valparna och ettårsvargarna möttes i låtsade revirstrider för att mäta sina krafter med varandra. Efter att alla hade fått nosa och hälsa på gamla vänner och bekanta intog åldervargen sin plats på den stora stenen och kallade till tystnad med blodisande yl. Valparna tryckte sig tätt till sina mammor och ettårsungarnas svansar slokade och de försökta göra sig så osynliga som bara vargar kan.
Kamrater, åldervargen kom ju från Sovjet som de flesta andra. Kamrater, jag har kallat Er hit för att diskutera vår framtid. När vi flydde från diktaturens Sovjet över isen på Finska Viken hoppades vi alla att komma till ett friare och vänligare land. Besvikelsen har ju varit mycket stor när vi ganska snart upptäckte att vi inte var välkomna här heller. Trots att det finns så mycket vilt i skogarna bevakar människorna det och anser att de har ensamrätt. Så fort de ser oss försöker de döda oss med sina eldkäppar eller sammansluter sig i stora flockar för att omringa oss och förgöra oss. Men förra veckan fick jag besök av en av våra få vänner bland människorna, min gamle kompis A.B. Han berättade att på den andra sida det stora vattnet låg kungadömena Sverige och Norge. Där fanns ett område i gränstrakterna mellan länderna där det fanns mycket älg, så mycket att de som brukade skogen ville gärna att vi kom dit för att hjälpa till och kontrollera så att det inte blev för mycket av dem. Andra stora grupper talade sig varma för vad bra det vore om vargen ville komma tillbaka till sina gamla trakter. Man var till och med beredd att, om så behövdes, spärra in människor som försökte göra oss illa om vi ville ha lite omväxling i älgdieten med en fårstek eller två.
Problemet är att, för att komma dit, man måste göra en lång vandring som kan ta flera månvarv. Man måste nämligen gå runt det stora vattnet och sedan ner genom nästan hela Sverige. Inte nog med det är långt. Vägen är kantad av frestande renar som bevakas av våra uråldriga fiender, samerna. Mitt förslag är i alla fall att vi låter ett tiotal djärva unga hannar och tikar göra ett försök för att utröna sanningen i A.B.s berättelse. Diskutera det hela mellan er och kom tillbaka med namnen på våra tio långvandrare.
Efter någon timmes diskussion med månget gläfs och ylanden och kamp om vilka som skulle få äran att vandra kom så småningom 10 stolta vargar fram till åldervargen och sa: ”Vi är redo att göra ett försök för våra kommande valpars skull. Vi vill erbjuda dem en bättre värld än denna.”
Åldervargen granskade dem noggrant. Det fanns faktiskt de som påstod att hans ögon blev fuktiga av rörelse.
”Gå med min och hela klanens välsignelse. Tänk bara på att ni måste smyga hela vägen så oförmärkta om möjligt. Ät bara av små djur som inte lämnar några rester och kom ihåg att inte ens vid fullmåne ropa på varandra.”
De tio vargarna började sin vandring i midsommardagens gryning och under generationer därefter berättades för valparna om utvandrarna och alla undrade om de någonsin hittade fram till det förlovade landet.
Men det är en annan historia.
Den Gamle Grå
